șŁœÇÉçÇűÏÂÔŰ

Kunskaps- och kompetenskraven ser annorlunda ut i dag jĂ€mfört med för bara nĂ„gra fĂ„ Ă„r sedan. Det finns en bred efterfrĂ„gan pĂ„ analytiska, ödmjuka, omdömesgilla och fritĂ€nkande mĂ€nniskor; vilket rimmar vĂ€l med den klassiska bildningstanken. Högre utbildningsinstitutioners kanske viktigaste övergripande roll Ă€r dĂ€rför, i vĂ„r uppkopplade vĂ€rld, att lĂ€ra ut sĂ„dant som inte kan googlas. Som inte stipulerar vad som ska tĂ€nkas och tyckas, men som ökar tankeförmĂ„gan och benĂ€genheten att stĂ€lla frĂ„gan varför. 

Ett sĂ„dant utbildningsuppdrag krĂ€ver ett samtidigt fĂ€rdighetsmĂ€ssigt, faktabaserat och vetenskapligt förhĂ„llningssĂ€tt. Vi ska inte luras att tro att analys och kritiskt tĂ€nkande kan ske i ett baskunskapsmĂ€ssigt vacuum. Om inte ekonomen vet vilka siffror som ska placeras var i balansrĂ€kningen, om inte konstvetaren ser skillnaden pĂ„ barock och klassicism, och om lĂ€karen inte kan sin anatomi saknas faktakunskaper att bryta förutfattade meningar eller nya idĂ©er mot. Fakta Ă€r basen. 

Universiteten mĂ„ste sĂ€kerstĂ€lla att baskunskaperna finns pĂ„ plats. Och i en vĂ€rld av alternativa fakta, dĂ€r företag som Cambridge Analytica formar vĂ„ra vĂ€rldsbilder blir det vetenskapliga och kritiska förhĂ„llningssĂ€ttet mer centralt Ă€n nĂ„gonsin. Kraven ökar pĂ„ epistemologisk kĂ€nslighet, pĂ„ förmĂ„gan att vĂ€rdera kunskapsansprĂ„k. Men att tro att detta krav gör de hantverksmĂ€ssiga och grundlĂ€ggande kunskaperna överflödiga Ă€r en tankefĂ€lla. Ingen djup analys eller insiktsfull kritik utan fackkunskap. De samtidiga praktiska och teoretiska kunskaperna Ă€r i dag viktigare Ă€n nĂ„gonsin. 

Med denna kunskapssyn blir reflektionen och den egna sjĂ€lvkĂ€nnedomen central: att förstĂ„ vilka krafter som formar uppfattningar och livsval. Detta Ă€r omrĂ„den som inte alla högre utbildningsinstitutioner Ă€r vana att verka inom. Men en ekonom, ingenjör, journalist eller forskare som inte ges förutsĂ€ttningar att förstĂ„ sig sjĂ€lv och sina drivkrafter kan bli en farlig person i yrkeslivet. 

SĂ„ vĂ„r digitaliserade tid krĂ€ver att vi bĂ€ttre förstĂ„r oss sjĂ€lva, men kanske Ă€n viktigare att vi blir bĂ€ttre pĂ„ att förstĂ„ andra. Den empatiska förmĂ„gan – att se vĂ€rlden ur den andres perspektiv Ă€r nyckeln till inte bara humanism, utan ocksĂ„ bĂ€ttre yrkespraktik. En empatisk person blir en bĂ€ttre lĂ€kare, statstjĂ€nsteman eller chef.  Ă„n sĂ„ lĂ€nge Ă€r mĂ€nniskor oĂ€ndligt mycket bĂ€ttre pĂ„ att vara mĂ€nniskor Ă€n vad maskinerna Ă€r. En vĂ€lutvecklad empati stĂ€rker helt enkelt vĂ„r konkurrenskraft. Och vĂ€gen dit gĂ„r via kulturell kĂ€nslighet. DĂ€rför blir kulturen – konsten, litteraturen, filmen, musiken, teatern  â€“ sĂ„ viktig. Den estetiska kommunikationen talar till vĂ„ra sinnen och fĂ„r oss att se vĂ€rlden pĂ„ andra sĂ€tt Ă€n den strikt faktabaserade. 

Kulturella uttryck försĂ€tter oss i andra sinnestillstĂ„nd Ă€n dem vi kan ta till oss av egen kraft, och förmĂ„r oss att vinna tilltrĂ€de till vĂ€rldar som inte Ă€r vĂ„ra egna. Kulturen trĂ€nar vĂ„r empati och vĂ„r sjĂ€lvreflektion. Den tar oss till platser dit fakta och vetenskap inte nĂ„r. 

HÀri ligger den högre utbildningens svÄra uppgift: att kombinera de vetenskapliga och estetiska kunskapsformerna. Ett sÀtt att nÀrma sig den högre utbildningens essens Àr dÀrför att se kultur och utbildning som tvÄ sidor av samma mynt.

Att öka bildningsnivĂ„n innebĂ€r alltsĂ„ att vĂ„rt lands konkurrenskraft stĂ€rks, att vĂ„r innovationsförmĂ„ga förbĂ€ttras, och att demokratin och den fria tanken vĂ€rnas. DĂ€rför Ă€r det hög tid att begrunda de svenska universitetens bristande sjĂ€lvstĂ€ndighet. Ska verkligen, i en tid nĂ€r antidemokratiska krafter trĂ„nar efter regeringsmakt, universitetsrektorer vara myndighetschefer och statliga universitet och högskolor befinna sig riskzonen för politiska nycker? 

Vi ser i den svenska debatten ifrĂ„gasĂ€ttande av viss forskning. FrĂ„n bĂ„de vĂ€nster- och högerhĂ„ll hörs röster om att vissa forskningsinriktningar ska kvĂ€sas, det mĂ„ vara genusforskning eller ekonomi. ”Vad fĂ„r vi för skattepengarna?” SĂ„ ljuder populismens lockrop. Hur lĂ€tt Ă€r det inte för den regering som vill Ă€ndra förutsĂ€ttningarna för den högre utbildningen att skruva Ă„t resurskranarna? Varför ser vi inte hĂ€ndelserna inom den högre utbildningen i Turkiet, Ungern och Polen som varningsflaggor för styrningen av universiteten i vĂ„rt land? Ska vi inte efterstrĂ€va en mĂ„ngfald av drifts- och finansieringsformer i den högre utbildningen? Ligger inte alltför mĂ„nga av vĂ„ra universitet och högskolor i samma statsfinansierade Ă€ggkorg?

Kanske ska vĂ„r nya regering modernisera den gamla idĂ©n om ett ecklesiastikdepartement som hanterar bĂ„de kulturen och utbildningen. Uppdraget skulle vara att göra kulturen, forskningen och utbildningen mer fria frĂ„n politiska intressen. Politiken behöver aktivt arbeta med att skapa mer autonoma lĂ€rosĂ€ten och kulturinstitutioner. Styrningsprinciperna behöver ses över. Finansieringsmodellerna likasĂ„. I de tider vi lever i behöver vi skapa bĂ€ttre förutsĂ€ttningar för ett fritt kulturliv, fri forskning och en skyddad yttrandefrihet. Jag hoppas att tiden Ă€r mogen för upprĂ€ttandet av en robust infrastruktur som vĂ€rnar demokratin och den fria tanken. 

Professor i företagsekonomi och rektor för Handelshögskolan i șŁœÇÉçÇűÏÂÔŰ